Camilla Sandström: "Det pågår en mental omställning"

Alternativa skogsskötselmetoder lyfts fram allt mer i skogspolitiken på nationell och internationell nivå, samtidigt som vår tids stora utmaningar kring klimatförändringar och biologisk mångfald fortsätter att debatteras flitigt. Innebär det här att vi står inför en stor omställning i det svenska skogsbruket? Vi frågade Camilla Sandström, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet, vad hon tror om saken.

Pågår det en omställning av svenskt skogsbruk? Vi frågade Camilla Sandström, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet, som forskar om miljöpolitik samt styrning och förvaltning av naturresurser.

– Det är svårt att veta om det i praktiken pågår en omställning eftersom det tar lång tid innan det syns i skogen, men mentalt pågår det en omställning.

Hur märks den mentala omställningen?

– När jag började i det här forskningsfältet i början av 2000-talet fick man till exempel inte ens prata om kontinuitetsskogsbruk. Då fanns ett dominerande sätt att tänka kring skogen – en ”produktionsdiskurs” – som effektivt stängde ute alternativa sätt att se på skogen. Nu finns en större öppenhet kring behovet av att skapa större variation i skogsskötseln, att vi behöver mer lövskog och att skogen behöver kunna anpassas till att klimatet förändras och så vidare.

Vilka är drivkrafterna?

– Det finns vetenskapligt stöd för att vi står inför en global klimatkris och en global kris för den biologiska mångfalden. På EU-nivå finns starka politiska drivkrafter som spiller över från IPBES, FN:s forskarpanel för biologisk mångfald och ekosystemtjänster, och IPCC, FN:s klimatpanel. Dessa båda vetenskapliga ramverk har fått fäste och EU svarar nu på det som vetenskapen har drivit på. Eftersom EU är en så stor aktör så märks det väldigt tydligt när det kommer politiska förslag som berör skogen. Men omställningen drivs också underifrån. Det finns många skogsägare som ser problemen och vill bidra på olika sätt.

Vilka värderingsförskjutningar är det som ligger bakom den ”mentala omställningen”?

– Egentligen kokar det ner till vad som är publikt och vad som är privat. Vi har sett den konflikten när det gäller skogar med höga naturvärden – vad ska staten stå för om skogen inte får avverkas och vad ska det privata stå för i termer av till exempel klimatnytta? Skogen är en så viktig resurs för hela planeten så det blir en svår gränsdragning. Det går inte att svara rätt eller fel på vad som är det egna, vad som är det gemensamma och vad statens roll ska vara i alla olika sammanhang – det är en pågående diskussion. Att äganderätten är en så stor fråga i den svenska skogsdebatten beror på att det är svårt att dra gränsen eftersom vi har så mycket att förhålla oss till, till exempel skogens roll
för klimatet, för den biologiska mångfalden och för vattnet. Gränsen mellan det privata och det offentliga kan gå på olika ställen beroende på vad man tittar på. Det är komplext, men för mig som statsvetare så otroligt intressant – hur styr man när det ser ut så här?

Vad betyder konflikten mellan rennäringen och skogsbruket i norra Sverige för debatten om skogsskötseln?

– Den frågan handlar inte om vad som är privat och vad som är det allmännas, utan om att skogsbruket och renskötseln båda är rättighetsinnehavare enligt lagstiftningen. Studier har emellertid visat att lagstiftningen fortfarande är oklar i många avseenden när det gäller relationen mellan skogsbruk och rennäring. Det skapar i sin tur konflikter som har hakat i frågan om vilket skogsskötselsystem som ska gälla; om det ska vara trakthyggesbruk eller hyggesfritt skogsbruk.

Vilka kan vinna på ett förändrat sätt att sköta skogen?

– I längden är sannolikt alla vinnare om vi förmår hantera klimatkrisen och naturkrisen.

Vad kan skogsnäringen vinna?

– Minskade konfliktytor. Det är många som inte uppfattar svenskt skogsbruk som legitimt i dess nuvarande form och idag uppfattas i vissa läger vare sig lantbrukare eller skogsbrukare som en tillgång – som debatten låter är de snarare ett hinder på vägen mot omställning. Det hade varit önskvärt både för den enskilde och för samhället om man hade kunnat vända på det synsättet och skapa incitament för att
markägare ska vilja och kunna bidra till omställningen.

– Det hade också varit bra att kunna skapa förutsättningar för styrning och gränsdragning mellan det privata och det offentliga.

– När det kommer till ökad variation i skogsbruket finns det nog många idéer ute hos markägare. Sen kan det bli en utmaning att ta hand om det som produceras. Idag finns knappt ett lokalt sågverk som kan ta emot virke om någon vill göra något annorlunda. Det försvårar möjligheten till omställningen i praktiken.

Vem bestämmer över skogen?

– Det är svårt att säga – det finns många som konkurrerar om inflytande. Men vi ska inte underskatta det som nu sker på EU-nivå,
där länderna och även europaparlamentarikerna gemensamt fattar beslut. Konsumenterna och marknaden påverkar givetvis också. Flera
studier pekar på att producenterna, det vill säga skogsbruket själva, inte riktigt har hängt med, delvis för att man inte har deltagit så aktivt i processer på EU-nivå och global nivå. Det är viktigt att även de som sköter naturen finns på plats och bidrar med sin kunskap när förutsättningarna för framtidens skogsbruk formas.

Text: Malin von Essen