Från jord till skog – här trivs våra vanligaste trädslag

Illustration markprofil

Det är den så kallade markprofilen, alltså kombinationen av jordart (till exempel morän, sediment och torv), jordmån (podsol och brunjord) och markfuktighet (som brukar delas in i torr/frisk/fuktig/blöt), som avgör markens bördighet och produktions­förmåga. I faktarutan längst ner på sidan kan du läsa mer om jordart och jordmån.

Skogen är mer än bara träden vi ser. Det är i jorden allting börjar. Att ha koll på din fastighets markförhållanden är viktigt för såväl valet av trädslag som trädens tillväxt. Här reder vi ut var våra vanligaste trädslag trivs och växer bäst!

Tall

  • Markfuktighet: Torr/frisk
  • Jordart: Morän/sediment
  • Jordmån: Podsol

Tall är näst efter gran Sveriges vanligaste träd och växer på nära nog all slags mark. Men för att frodas och växa upp till ståtlig, högstammig timmerskog har den vissa preferenser. Med sina djupgående rötter trivs tallen extra bra på grovkorniga, torrare marker, men växer också bra på friska marker. Tallen gillar öppen mark med god ljustillgång, men ogillar konkurrens och beskuggning.

Gran

  • Markfuktighet: Frisk/fuktig
  • Jordart: Morän/sediment/torv
  • Jordmån: Podsol/brunjord

Granen växer bäst på näringsrika friska eller fuktiga marker. Med sina ytligt liggande rötter trivs den bra i sluttningar där det finns god vattentillförsel och där marken är bördigare. Granen gillar också näringsrika torvjordar och finkorniga jordar med god vattentillgång. Den klarar skuggiga miljöer och tål beskuggning från andra trädslag, till exempel lövträd. Sätter du däremot en gran på torr mark kan den må toppen ett tag, men blir det en extra varm sommar är risken att den torkar och dör. På fel mark är den också extra känslig för granbarkborreangrepp.

Björk

  • Markfuktighet: Frisk/fuktig
  • Jordart: Morän/sediment
  • Jordmån: Brunjord

Björk är vårt vanligaste lövträd, och förekommer i två arter: vårtbjörk och glasbjörk. Båda björkarterna växer generellt sett bäst på friska och näringsrika marker, men vårtbjörken växer bättre än glasbjörk på friskare marker medan glasbjörken är att föredra på fuktig mark.

Al

  • Markfuktighet: Frisk/fuktig/blöt
  • Jordart: Sediment
  • Jordmån: Brunjord

Alen finns som två arter, gråal och klibbal. Klibbalens utbredning är huvudsakligen i Götaland och Svealand där den är anpassad till blöta marker. Den står gärna i kantzonen mot vattendrag, till exempel längs med åar, bäckar och floder, och i svackor och gropar med dålig dränering där vatten kan bli stående. Gråalen trivs bäst på friska, finjordsrika marker men klarar också torrare och magrare förhållanden. Dess huvudsakliga utbredningsområde är Svealand och Norrland.

Asp

  • Markfuktighet: Frisk
  • Jordart: Morän
  • Jordmån: Brunjord

Aspen är vårt näst vanligaste lövträdslag efter björk och trivs bäst på finjordsrika moränmarker med god vattentillgång. Den är, liksom tall och björk, ett pionjärträd vilket innebär att den växer snabbt i ungdomen.

Ek, bok och andra ädellövträd

  • Markfuktighet: Frisk/fuktig
  • Jordart: Morän/sediment
  • Jordmån: Brunjord

Ädellövträden trivs bäst i södra Sverige. Generellt sett föredrar de näringsrika, friska, ibland fuktiga marker och djupa jordlager, men varje art har också sina egna preferenser som man måste ta hänsyn till om man är intresserad av att anlägga ädellövskog. De vanligaste ädellövträden i Sverige är ek och bok.

Begreppsförklaring

JORDART: Begrepp som används för att dela in jorden i olika klasser utifrån bland annat kornstorlek och organiskt material. Exempel på jordarter är morän, sediment och torv. Morän är Sveriges vanligaste jordart och ett resultat av den senaste istidens rörelser över landskapet.

JORDMÅN: Den övre delen av marken som påverkas av klimat, människor, vegetation och djur samt utnyttjas av växternas rötter. I Sverige dominerar två jordmånstyper: brunjord (lövskogar) och podsol (vanligast i barrskog). Jordmånen består av olika lager, så kallade horisonter. Horisonterna är tydligast i podsoljordar.

PODSOL: Bildas i områden där vegetationen domineras av barrträd, ljung och mossa. Typiskt för podsol är det låga pH-värdet som gör att maskar och andra nedbrytare inte trivs – undantaget svampar. Till skillnad från brunjord är podsol fattigare på näringsämnen och bakterier, och tydligare skiktad eftersom maskarna inte blandar om den. Det gör denna jordmån mindre bördig än brunjord.

BRUNJORD: Brunjord har ett högre pH-värde och är bördigare än podsol. Finns i odlad mark och lövskog och karaktäriseras av mycket maskar och grävande organismer som blandar om jorden. Brunjorden har därför inte de tydliga horisonterna i markprofilen som hittas i en podsol.

HORISONTER:

  • FÖRNA: Allt organiskt material som ligger överst på marken, mestadels växtmaterial men vissa mängder kan även vara djurrester och exkrementer som ännu inte förmultnat i någon nämnvärd grad.
  • HUMUS: Jord som består av organiskt material (nedbrutna djur- och växtdelar). Huvuddelen av det översta marklagret utgörs av humus.
  • BLEKJORD: Jordlager strax under de multnande
    växtdelarna (förna och humuslager). Jorden
    är blekfärgad på grund av att den utlakats på näringsämnen.
  • ROSTJORD: Jordlager som är rikt på salter, bland annat järnsalter som ger jorden dess rödbruna färg.
  • OPÅVERKAD MINERALJORD: Det understa jordskiktet i naturlig mark som utgörs av oorganiskt material i form av bergarter och mineraler.

Text: Therese Johansson

Vill du prenumerera...

...på vårt nyhetsbrev?

Fyll i din e-postadress här. Nyhetsbrevet innehåller tips och ny kunskap och skickas ut en gång i månaden.

...på Tidningen Skogsvärden?

Fyll i dina uppgifter här. Tidningen skickas därefter kostnadsfritt hem till dig fyra gånger per år.