Kreativ markanvändning i skotska högländerna

Jamie Williamson är en idéspruta och sinnebilden av en kreativ markförvaltare. På hans gods i nordvästra Skottland finns bevis för vilka möjligheter det kan innebära att äga ett stycke mark.

I september 2015 reste delar av Skogssällskapet till Skottland för att studera markägande med olika mål. Efter fyra timmars bilresa västerut från den nordskotska kusten vid Aberdeen, genom böljande jordbrukslandskap och därefter upp längs branta, ljungbeväxta hedar, kommer vi så småningom till Alvie and Dalraddy Estates, en fastighet på 5000 hektar i de skotska högländerna, precis på gränsen till Cairngorms, Skottlands största nationalpark.

Vi tas emot av Jamie ”James” Wiliamsson, "laird” på Alvie and Dalraddy Estates. Han är nuvarande ägare till fastigheten och – ska det visa sig – en man som ger begreppet entreprenör en helt ny innebörd. James tar oss med på en tur runt ägorna där verksamheten handlar om att exportera virke, bränsleflis och jordbruksprodukter från fastigheten och samtidigt ta emot turister som vandrar, rider, paddlar, kanske hyr någon av de många stugorna på fastigheten och köper guidetjänster, hjortkött och campingproviant i butiken. Hos Jamie finns ingen tveksamhet när det gäller att folk rör sig på fastigheten – ju fler människor på markerna, desto fler affärsmöjligheter och marknadsförare av de tjänster som erbjuds.

Diversifiering är ledstjärnan

Godset har varit i familjens ägo sedan 1927 och de skogsbestånd som finns präglas av landets historia, framförallt första och andra världskriget. Som ett resultat av överavverkning och hårt betestryck var Storbritanniens skogstäckning vid 1900-talets så låg som 4 procent och den minskade sedan ytterligare under de båda världskrigen. Staten insåg allvaret i att skogen höll på att försvinna och har sedan 1940-talet gett markägare stöd för att beskoga Skottland. På Jamies gods tillkom många av skogarna från 1950 och framåt genom plantering av framförallt Sitkagran, som ger mest virkesvolym på kortast tid.

Det finns en del äldre skog, främst med svensk tall, Pinus silvestris, eller som man säger här – Scots Pine. Den planterades eller såddes med lokalt frö under andra halvan av 1800-talet. Det finns de som tycker att man ska överge sitkagran och andra exotiska trädslag och bara odla de som förekommer naturligt, en syn som Jameie inte delar.

– För mig är det svårt att förstå diskussionen om främmande trädslag. Vi vill ha en mångfaldig skog, och flera olika trädslag bidrar till det. Det ger oss fler möjligheter i skogsbruket och markförvaltningen! säger han.

Orden är karaktäristiska för hans inställning till förvaltning av såväl skog som mark. James lever av och på sina 5000 hektar i norra Skottland och letar ständigt nya vägar att utveckla sin fastighet. Diversifiering är ledstjärnan eftersom det innebär att det alltid finns nya möjligheter om någon dörr stängs.

– Mina grannar tjänar sina pengar på andra jobb, till exempel på börsen och fastighets-marknaden nere i London, medan deras fastigheter här uppe i Skottland går med förlust. Jag har bestämt mig för att leva av min fastighet, och då måste man vara mångsidig och innovativ – det går inte annars. Det kan låta mycket med 5000 hektar, men av det är 800 hektar hyfsat produktiv skogsmark, 200 hektar bra jordbruksmark och resten ser ut så här, säger James och pekar upp längs den steniga, ljungbeväxta bergssluttningen där glest utspridda får betar.

För mig är det svårt att förstå diskussionen om främmande trädslag. Vi vill ha en mångfaldig skog, och flera olika trädslag bidrar till det. Det ger oss fler möjligheter i skogsbruket och markförvaltningen!

Camping och stugor ger mest intäkter

På Alvie och Dalraddy Estates bedriver man utöver skogsbruk även jordbruk, viss matproduktion, täktverksamhet och turism av olika slag. De största intäkterna kommer från campingen och uthyrningsstugorna. Jordbruk, skogsflis, jakt och fiske är annat som ger intäkter medan den växande skogen står för kapitaltillväxten.

På campingplatsen finns en affär. Där finns gårdens produkter till försäljning, bland annat hjort- och viltkött från fastigheten, jordgubbar från växthusen och träpellets till stugkaminerna.

– Vi har satt staket och en färist runt campingplatsen. På så sätt kan vi låta får beta mellan husvagnarna. Campinggästerna tycker om det, gräset hålls efter och i butiken säljer vi påsar med fårgodis till turisterna som tycker om att mata fåren.

– Det gäller att känna av vad folk vill ha. För ett par år sedan insåg jag att de strapatssökande vandra-och-tälta-turisterna minskar i antal. Då ställde jag i ordning glampingplatser.

James förklarar att glamping står för glamorös camping, dvs lyxtältplatser för dem som vill känna sig äventyrliga och bo i tält, men med alla bekvämligheter som vatten, el och internet framdraget till tältet.

– Och så har vi planterat träd mellan tältplatserna för att skapa en exklusiv känsla av enskildhet. Det fungerar jättebra trots att tälten står lika nära varandra som tidigare. Och medan gästerna njuter av enskildheten bygger jag kapital genom att träden växer, säger James och ser nöjd ut.

För att behålla vildmarkskänslan siktröjer man mot bergen med jämna mellanrum. Helst i början av december, för då kan de bortröjda träden säljas som julgranar till turisterna.

Medan gästerna njuter av enskildheten bygger jag kapital genom att träden växer.

Samarbeten ger mervärden

Alvie and Dalraddy Estates har också många samarbetspartner. Ett exempel är den turistentreprenör som har byggt upp ett system av 14 linbanor som skickar turister högt över trädtopparna från toppen av ett berg till dalbotten några hundra meter längre ner. Ett annat är de ridklubbar som ordnar tävlingar med tillhörande mässområde, parkering och övernattningsmöjligheter på godsets mark.

– Efter tävlingarna växer gräset till och jag hinner få en höskörd innan säsongen är över, säger James.

James trendspanar genom att prova sig fram – och våga misslyckas. Några satsningar som inte har gått så bra är björkgolv (det köper man bättre och billigare från Finland), porsodling för att sälja väldoftande lokalproducerad olja i stället för tee trea-olja från Australien (destilleringsprocessen blev för dyr) och hjortuppfödning (det visade sig vara för krångligt om man skulle följa alla myndighetsregler).

Det faktum att allt färre människor i Skottland känner till livsvillkoren på landsbygden oroar James eftersom det leder till politiska beslut och regelverk som minskar utrymmet för att bedriva skogsbruk och andra aktiviteter på fastigheten. Det är ytterligare ett skäl till att driva en diversifierad verksamhet. Att ha många handlingsalternativ är ett måste, framhåller han.

– Kanske kan jag bygga en rötgasanläggning för att ta hand om hushållsavfallet från campingen, funderar Jamie. Då skulle campingbutiken kunna sälja naturgas till turisternas matlagning i husvagnarna.

Träd är inte bara skog

För James är skogen i första hand ett sätt att skapa kapitaltillväxt. Därför är det viktigt att träden producerar stor virkesvolym. Men träden är också viktiga medan de växer. James tror till exempel inte att han skulle fått tillstånd till den senaste grustäkten om han inte haft en trädridå som insynskydd mellan täkten och allmänna vägen.

Kanske kan jag bygga en rötgasanläggning för att ta hand om hushållsavfallet från campingen. Då skulle campingbutiken kunna sälja naturgas till turisternas matlagning i husvagnarna.

Fulla av idéer och inspiration återvänder vi till huset, där middag och vidare diskussioner i biblioteket väntar. För självklart tillhandahåller James också boende i huvudbyggnaden – med tillhörande underhållning i form av inspirerande samtal med godsägaren själv. Han ger intryck av att vara genuint intresserad av att diskutera skogsbruk och markförvaltning med oss. Samtidigt är han försedd med ett par rävar bakom varje öra och ett affärssinne ut i fingerspetsarna som gör honom väl medveten om att han samtidigt laddar varumärket ”De skotska högländerna” med massor av mervärden.

TEXT: Lotta Möller