Paret Lyhagen vill att sönerna ska få tid att växa in i rollen som skogsägare

Roland och Elisabeth Lyhagen blev ägare till en skogsfastighet i Tranemotrakten i Västergötland för nästan 35 år sedan. Nu har de skrivit över hälften av egendomen till sina söner, som idag är i samma ålder som de själva var när de blev skogsägare.

Att familjer kan bli bittra ovänner i samband med arvstvister är ett faktum. I en Novus-undersökning från 2023 svarade en halv miljon svenskar att de var rädda för att det skulle uppstå en konflikt om deras arv. Även generationsskiften av skogsfastigheter kan vara känsliga, men genom att planera och låta processen få ta sin tid minskar risken för infekterade konflikter.

Roland och Elisabeth Lyhagen äger en skogsfastighet om 388 hektar vid ån Ätran i Tranemo kommun. Delar av skogen har varit i Elisabeths släkts ägo sedan 1400-talet och kedjan ser inte ut att brytas – i alla fall inte på ett bra tag. Nyligen har parets två söner registrerats som ägare till skogsfastigheten, som de fyra numera äger tillsammans. Beslutet togs efter flera samtal inom familjen och med hjälp av konsultation från experter, bland annat på Skogssällskapet.

– För ett par år sedan började vi fundera på generationsskifte. Våra barn var då i 45-årsåldern, det vill säga ungefär lika gamla som vi var när vi blev skogsägare, och det kändes som att det var dags att göra en förändring, säger Elisabeth.

Blev mer aktiva i skogsskötseln efter pensionen

Roland och Elisabeth Lyhagen blev ägare till skogsfastigheten Strömmen i Västergötland genom ett arv år 1990. Under åren har de också köpt till angränsande fastigheter om cirka 136 hektar. På skogsfastigheten, som främst utgörs av granskog, men också en hel del tall och björk, låg tidigare sju torp och fyra så kallade frälsehemman, det vill säga gårdar som fram till början av 1700-talet var förbehållna adeln. Idag finns bara ett frälsehemman kvar och ingen bor längre på ägorna. En skogsförvaltare på Skogssällskapet sköter skogen i samråd med familjen och här bedrivs trakthyggesbruk med fokus på virkesproduktion.

När Roland och Elisabeth blev skogsägare för nästan 35 år sedan hade de inte särskilt mycket kunskap om skogsbruk. Men det blev ändring på det när de gick i pension för drygt tio år sedan.

– Vi gick en utbildning i hållbart familjeskogsbruk vid Linnéuniversitet tillsammans, vilket var väldigt lärorikt. Det har gjort oss mer intresserade och vi har exempelvis vågat experimentera med olika trädslag så som hybridlärk och sitkagran. Vi har dessutom blivit bättre beställare och i dag har vi en mer operativ roll både i planering och uppföljning i fält, säger Roland.

Vuxna sönerna vill gärna ta över på sikt

När generationsskifte kom på tapeten för ett par år sedan hade de flera samtal med familjen. De vuxna sönerna, som bägge har jobb inom andra branscher, visade ett engagemang och ville inte bryta den kedja där skogen gått i arv generationer. Familjen hade också bra förutsättningar för ett skifte: fastigheten var skuldfri efter att de hade amorterat av de sista lånen och eftersom båda barnen var intresserade av att ta över var det inte heller aktuellt att någon skulle lösa ut någon annan. Under det här skedet tog de bland annat hjälp av en fastighetsspecialist på Skogssällskapet för rådgivning. Efter att ha övervägt olika tillvägagångssätt tog de beslutet att ge bort hälften av egendomen till sönerna, så att de fyra familjemedlemmarna nu äger en fjärdedel av skogsfastigheten vardera.

– En del kanske tycker att samägande är som upplagt för problem, men i vårt fall kändes det rätt. Det rör sig om få personer, det finns inga motsättningar inom familjen och syskonen kommer bra överens, berättar Elisabeth.

Överlåtelse genom gåvobrev

Efter vidare hjälp i processen tog de beslutet att överföringen skulle göras genom ett gåvobrev till sönerna med villkoret att gåvan ska vara deras enskilda egendom, det vill säga att den inte ska ingå i en bodelning vid en eventuell separation. De skrev även ett samäganderättsavtal som bland annat innebär att de ska ha minst två möten tillsammans om året.

– När det är dags för ett generationsskifte och hur det bör gå till är förstås olika för olika familjer. Men ett tips är att prata med familjen, involvera alla familjemedlemmar och diskutera skogsfastighetens framtid tillsammans. Det underlättar också att ta hjälp av en utomstående och erfaren konsult som kan guida genom processen och berätta om för- och nackdelar med olika vägval, säger Roland.

Kunskapsöverföring som får ta tid

Skogsfastigheten som numera har fyra ägare ligger cirka 25 mil norr om parets bostad i Skåne. Om somrar och tidiga höstar tillbringar de en del tid i markerna då de fiskar kräftor i Ätran och plockar lingon, blåbär och kantareller i skogen. De noterar också växter och har nu hunnit få över 300 arter på listan. De är båda naturintresserade – Roland har haft en karriär som biolog och varit yrkesverksam inom växtförädling medan Elisabeth har arbetat som geolog och varit ordförande för Naturskyddsföreningen i Svalöv. Rollen som skogsägare har de vuxit in i, något som de nu hoppas att sönerna också får möjlighet att göra.

– Barnen har naturligt nog inte samma kunskap om röjning och gallring som vi har idag, men det kommer att pågå en kunskapsöverföring över tid, och de känner redan nu ett ansvar eftersom de är medvetna om att de beslut vi tar om skogen idag påverkar kommande generationer.

Text: Linda Fritiofsson